Vad Saúl kan ge Chelsea

Även fast det pratades om Saúls eventuella flytt till Chelsea redan tidigare under sommaren så var det inte utan att man höjde på ögonbrynen när affären offentliggjordes några timmar innan övergångsfönstrets stängning. Den spanska mittfältaren lämnar alltså Atlético Madrid efter 13 år för att flytta till den engelska huvudstaden och Chelsea. Till att börja med handlar det om ett lån på en säsong men där en frivillig utköpsklausul på €35M ingår.

Med tanke på att Saúl inte varit en ordinarie del av Diego Simeones elva under en längre tid och inte alltid spelat på sin position på centralt mittfält så är denna flytt välbehövlig. Både för att få speltid på positionen han vill ha speltid på men också för en möjlighet att hitta tillbaka till Saúl för två-tre år sedan. För Chelseas del är uppsida nästan det enda som kommer med den här affären. De får en spelare som visat upp kvalitéer av högsta nivå tidigare i sin karriär men de får det också till ett pris som gör värvningen till ekonomiskt riskfri. Gör Saúl succé kan de utan problem aktivera klausulen och addera en högkvalitativ spelare till truppen på permanent basis medan han återvänder till Madrid i slutet av säsongen om han misslyckas. Win-win för alla parter.

Hur Saúl hamnade där han hamnade under sina sista två år i Atlético kan vara svårt att förstå. Han gick från att ha varit en Simeone-favorit och nyckelspelare under flera säsonger till att falla offer för sin egen mångsidighet. Från och med säsongen 18/19 har han spelat 41% av samtliga matcher som ytterback/wing-back vilket är häpnadsväckande mycket för en spelare som innan det alltid spelat centralt och dessutom gjort skillnad. Men skadeproblematik på vänsterkanten lämnade Simeone utan särskilt många val och medan Saúl plikttroget agerade kantspringare växte sig det centrala mittfältet under den nya Atlético-eran starkare med Koke, Llorente och Lemar i huvudrollerna.

Ytterligare en anledning till att Saúl började flyttas runt i banan och tappade kontinuiteten och den givna platsen han hade som en av två centrala mittfältare i Simeones klassiska 4-4-2 var skiftet till 3-5-2/3-4-3. I stället för två centrala mittfältare med liknande roller var det nu en ensam sittande mittfältare med två framför. Saúl fick under säsongen 19/20 hoppa runt på de olika mittfältspositionerna där han agerade ensam defensiv mittfältare, box-till-box och spetsen längst fram. Utöver detta gjorde han många av minuterna, som vanligt vid den här tiden, ute till vänster som wing-back.

Vad Saúl kan ge Chelsea

Under förra säsongen gjorde han fler matcher på centralt mittfält än de två tidigare, men det är ändå en bild som visar hur ”all-round” 26-åringen är. Han kan spela var som helst centralt i banan och också ute på kanterna, något som definitivt är positiva egenskaper i Thomas Tuchels bok som praktiserar samma formation som Simeone.

Vad Saúl kan ge Chelsea

Saúl kommer primärt att slåss med Jorginho och N’Golo Kanté tillsammans med Matte Kovacic men givet att det är de enda fyra mittfältsalternativen Tuchel har att tillgå (Ruben Loftus-Cheek och Ross Barkley finns men lär få svårt att få speltid) så tror jag alla kommer få en signifikativ mängd minuter. Att använda Saúl som wing-back är säkerligen i Tuchels tankar men då både Ben Chilwell och Marcos Alonso finns som alternativ på positionen ser jag inte det hända förutom i nödfall.

Vad Saúl ger på en fotbollsplan som inte de övriga tre ger är just mångsidigheten, och då menar jag inte förmågan att spela på flera positioner utan mångsidigheten i mittfältsprofilen Saúl. Han kan passa, täcka mark, dribbla, skjuta och tackla.

Vad Saúl kan ge Chelsea

Spidern ovanför jämför Saúls säsong 17/18 (en av hans bästa i karriären) med föregående säsong och skillnaden är tydlig. Han erbjuder exakt samma saker på fotbollsplanen då hans defensiva siffror sticker ut under båda säsongerna, där emot gör han det väsentligt mindre nuförtiden vilket indikerar på att han presterar på en sämre nivå.

Utöver att hans defensiva siffror stagnerat har hans kreativitet med bollen också gått nedåt. Både hans progressiva passningar och löpningar har gått från att vara en bit över genomsnittet till att vara en bit under det samma.

Frågan är huruvida de två-tre åren av sämre form är just form eller en permanent nedgång. Jag tror på det förstnämnda och hur Saúl post-2018 är ett perfekt exempel av vad mindre optimala förutsättningar kan göra med en fotbollsspelare. I toppslag ger spanjoren en blandning av hårt defensivt arbete med bollprogression och många löpmeter, en profil ingen på Chelseas mittfält har.

Kanté är bland de bästa i världen defensivt, men är sämre än Saúl med bollen. Jorginho är bland de bästa i världen när det kommer till att slå ut lagdelar med sina pasnsingar, men han täcker inte samma yta i defensiven som Saúl. Kovacic är bland de bästa i världen på att ta fram bollen i banan med löpningar med bollen, men han besitter inte ett bättre passningsspel eller defensiv intensitet än Saúl.

Alla åsikter, siffror med mera indikerar på att spanjoren tidigare under sin karriär tillhört några av de främsta i världen på sin position och ett miljöombyte kan vara exakt det som får i gång honom igen.